Jag då?

Ok nu läser jag för mycket in i saker å ting det är jag fullständigt medveten om. Å jag har inte med saken att göra å jag kunde inte varit där heller då jag jobbat. Men hade jag kommit ihåg det själv så hade jag löst det så jag oxå kunde vara med å fira A. HAn fyller ju 30 =) Å mina vänner trodde jag skulle påminna mig även. Men jag är väl ingen att påminna... "det kommer lite folk".... det var de orden som användes för att säga "vi kommer fira A här när han fyller". Säkert inget menat med det men ändå. Kunde ju sagt att vi firar A, då hade jag kommit ihåg hans födelsedag... Jo jag vet att det är jag som letar ursäkter nu till att jag inte kom ihåg hans födelsedag. Men det som sårar mest... Varför var inte jag inbjuden? Jag var ledig i helgen, ok jag tog ett extra pass nere hos min moster för att hjälpa henne. Men innan var jag helt ledig. Man kunde ha frågat mig iaf. Det är det som känns... känner mig verkligen ihågkommen....

Så nu känns ju denna dag ännu bättre... började med att jag vaknade av magsmärtor å jag kommer få ligga i sängs hela dagen för det finns ingen kraft att göra någonting. Går på smärtstillande å samarin för att inte må för illa. Ååååå vad jag älskar att vara kvinna ibland...not...

Roar mig med att fixa bilderna från Spanien över till dataskivor iaf... så jag inte förlorar dem... så nått bra av att vara "dålig"

Tack S, för att du fick mig att känna mig inte ens vatten värd... gjorde ju inte denna vecka av dålig självkänsla å förtroende bättre precis.... å jag som var på väg upp igen....

Återkommer senare om jag orkar....

Vad är det jag vill egentligen? Massa olika möjligheter finns... men vad vill jag? Den som kan svara på den frågan... kommer jag alltid vara tacksam....

Kram Wicki

Mycket nu....

Jag vet att jag är kass på att uppdatera mig... men ska jag vara ärlig så har varken lusten eller tiden funnits på min sida. Ännu mindre turen.. eller det är ju mitt sätt att se på det så egentligen har jag kanske haft jättetur men väljer att tolka det som otur.
Nu är det iaf mindre än två veckor kvar tills U å jag flyttar ihop. Det känns jättebra även om det känns konstigt att flytta ihop med henne. Vill ju egentligen bo själv men jag har ju inte råd å hon har ingenstans att bo så vi ställer upp för varandra just nu.
Sen har vi ju det nere i Gbg... *sucka* Jag saknar er mega mycket å har de senaste veckorna insett jag har så många fler vänner där nere även om jag inte såg er så ofta. Här har jag mina två barndomsvänner å de väger tyngre just nu tillsammans med min familj. JAg lyckades inte med det jag hoppades jag skulle göra där nere... sen vad som är meningen att jag ska göra... ja det har jag inte listat ut än, men jag kommer väl på det i sinomtid oxå.

Sökt lite jobb som PT här i staden å lite i Sthlm men fick avslag från Njoy å ska ta kontakt med de från sthlm igen nu i veckan. Så jag vet mer snart. =) Det känns lite positivt iaf, även om det hade varit skönt att slippa pendla. Men har jag gjort det hittills i mitt liv så varför ska jag sluta nu?

Det är annars ganska skönt att vara fri å singel .... *fnysa* pyttsan... jag trivs både och... det är jätteskönt att ta det som allt kommer å inte behöva tas hänsyn till någon. Men i bakhuvudet ligger den där känslan om ett hus på landet å barn å djur å en man som älskar mig... Veeet jag har många år på mig att uppnå den drömmen... men jag vill inte behöva vänta å det är väl just det som gjort att jag sjabblat bort chanserna när jag haft den...
men läste nyligen något väldigt intressant.... :

" Den kärlek du aldrig fått kan du inte förlora.
Den kärlek du fått kan ingen ta ifrån dig.
Den kärlek du är rädd att förlora kan du aldrig ta emot.
Den kärlek du ger ut är inte förlorad.
Kärlek lär vara den enda resurs som inte tar slut av att förbrukas."

XV sid. 44 ur
"Om konsten att älska andra" av Bertil Martinsson

Så det stämmer... =) Man måste älska sig själv innan man kan tillåta andra älska en. Annars finns rädslan ofta där att förlora. Så jag måste lära mig älska mig själv igen. Jag vet ju att jag kan, å varför måste jag alltid ha bekräfftelse på det? Dock så vill jag få chansen till att hjälpa fler människor med sin träning. Deras glädje å framgångar får mig att veta att jag kan jag oxå. Då stärker jag min självkänsla. Men jag måste väl hitta det jobb där jag kan få den känslan mest.

(lite senare)

Vaddå humörsvängningar ? Det vet jag ingenting om. Men börjar bli riktigt less på mig själv just nu. JAg förmår mig inte själv att ta itu med någonting. Å det börjar jag uppleva som väldigt frustrerande. Problemet ligger ju hos mig dock å jag kan inte skylla ifrån mig på någon. Dock så väljer jag att krypa in i mitt skal å skaka bort allting istället för att ta itu med det på en gång. Det känns som om allt jag kan å tror på är ett stort j-la skämt. JAg kan ju inte ens hälften av vad många tror att jag kan. JAg vet att jag inte kan mycket. Enligt min examen från skolan så ska jag kunna mycket. Jag tycker inte om att göra folk besvikna men jag kan knappt någonting. Å när jag börjar försöka förklara så får jag känslan som att de vet mycket bättre å det jag säger inte stämmer. Den känslan jag ger mig sårar mig så otroligt mycket. Varför ska jag endast vara duktig på en sak? Att trycka ner mig själv? JAg vill ju inte ha det så här. JAg vill vara lycklig jag med. Men när jag tänker så så tänker jag även på dem som har det jobbigare än mig, å då anser jag inte ens att jag får tycka synd om mig. Då har jag varken rätt att tycka om mig eller synd om mig.
Men men... livet är inte alltid lätt...

Något i min själ, någonstans i mitt hjärta... var det är ingen aning... bara vilsen nu
/Wicki