Mycket har hänt runt omkring mig nu på senaste tid. Några bra saker å några extremt jobbiga. Senast i går så skedde en extremt jobbig sak. Men jag ansåg att jag hade inget val, vill jag må bra så kan jag inte ha falska förhoppningar om att allt kommer bli bra. Det är jag själv som styr hur jag mår. Jag hade en klump i magen innan jag tog diskussionen och jag visste jag skulle bli ledsen för det blir man när man lämnar någon man älskar. Ja jag älskar honom men jag är inte kär nog för att ge upp mina drömmar. Och drömmar och viljan att nå sina mål det är det som tar en framåt. Att hålla kvar i något som står still kommer vi ingen vart med. Det kan låta hårt å elakt å ja det kanske det är om man väljer att se sig som ett offer. Det har jag tröttnat på att göra, det har jag gjort alldeles för länge nu. Nu vill jag må bra igen å känna mig stark.
Cypernresan gav mig många
tankeställare, ok egentligen inga nya men jag fick det så abrupt mot å till mig själv så att jag la märke till dem. Jag vet alla sagt massor till mig innan och jag har då valt att inte se det utan se mig som det offer med
självömkan som jag ansåg mig vara värd.. ok jag erkänner, det finns
tillfällen som jag fortfarande ser mig själv som offer och där jag känner att jag behöver
bekräfftelse för mina tankar och val. Senast igår.. .ringde min underbara vän efter samtalet bara för att få bekräftat att det var det jag behövde göra. Det beteendet känns så jobbig, ännu jobbigare än det faktum att jag behövde bryta. Jag kan inte göra mig till ett offer där jag hoppas.
JAg vet att jag är älskad och det vet han
oxå, sen att vi är på helt olika plan just nu och troligtvis kommer vara där i fortsättningen
oxå det vägrar jag se när jag sätter mig i offerrollen. Men det är just det jag ser nu när jag blickar tillbaka till det. Själklart så finns det många underbara bra stunder mellan oss, det motsäger jag inte men just den delen att ta oss vidare tillsammans existerar just nu inte. Det kanske ändras vad vet jag, men det ligger inte hos mig längre. Jag vet vad jag vill, jag har drömt om polisyrket sen jag var 6 år. Det är det jag vill. Sen kanske det inte blir så men det måste jag ta reda på. Ok han har aldrig bett mig att ge upp mina drömmar vilket gör att jag bara älskar honom ännu mer. Han har även sagt att jag inte ska välja
Gbg enbart pga honom å det har jag ju inte gjort. Men jag saknar
Gbg å jag kommer nog troligtvis tillbaka, men tidigast om 2 år när jag ska ut på praktik. Men det är bara två år =) Lika länge som jag varit hemifrån i princip. Å jag kommer ner å hälsar på emellanåt =)
Men det var inte bara detta jag skulle skriva om i dagens
blogg tänkte jag..
JAg tänkte faktiskt dela med mig av ett delkapitel av Kaj
Pollacks "Att välja glädje" för när jag läst en del av boken så fastnade jag så otroligt grymt mycket på denna del och kände att jag måste dela med mig av det. Det är ganska "flummig" i positiv bemärkelse, man måste vara öppen för den och våga ta till sig det som han skriver. Dock så är det så otroligt viktigt det han tar upp för att bara gå obemärkt förbi. Så oavsett om man har dålig självkänsla som jag och väljer sig att se sig som ett offer till att man känner sig så otroligt säker i sig själv så kan jag nästintill garantera att du lär dig något att läsa den boken. Den ger en ny insikt till dig själv och andra personer.
Men till det kapitlet nu... det är refererat rakt av och står på s 58-59 i Kaj
Pollacks pocketupplaga "Att välja Glädje" ISBN(?): 978-91-85567-16-4:
" Hjälp!
Se en stund på rädsla:
När jag minns min egen innersta önskan i situationer där jag känt mig rädd, otrygg och nervös finner jag att jag alltid innerst inne längtat efter någon form av hjälp. Min vädjan i varje sådan situation var:
Hjälp mig! En människa som är rädd vill ha hjälp.Men jag sa det kanske inte.
Kanske ville jag inför de andra inte visa att jag var rädd. Inte öppet visa mig sårbar.
JAg gömde min osäkerhet. Tog på mig ett falskt uttryck: en "tuff" attityd eller ett "glatt leende". Det blev mitt skydd. Min mask för att dölja min rädsla.
Sant är att jag gjorde så gott jag kunde just då för att hantera en situation som var besvärlig. Jag kunde i den stunden inte klara situationen och min osäkerhet på något annat sätt. (Att ta på sig sen mask kan t o m vara ett sätt att överleva i en absolut
ohållbar situation. Det har många av oss gjort när vi känt oss totalt maktlösa.)
En vanligt förekommande mask för att dölja litenhet och rädsla är tuffhet, hårdhet och arrogans. En annan kan vara
nonchalans, ointresse och kyligt lugn. Eller tystnad.
Ytterligare en mask för att dölja osäkerhet kan vara ett hårt sminkat ansikte. Masker är alltid till för att dölja rädslan (=sanningen).
Alla masker är falska uttryck.
Läs för att alltid minnas:
Bakom varje mask jag ser är ett rop på hjälp. Ju större mask - desto större är ropet på hjälp. Bakom varje mask jag ser finns sanning om den som bär den.Kanske kan man tjusas av en mask. Rent av förföras av den. Eller skrämmas av den. Men ingen kan älska en mask. Kärlek är bara möjlig att känna till människan bakom masken. Kärlek är bara möjlig att känna till sanningen. "
ur Kaj
Pollacks "Att välja Glädje"
delkapitel Hjälp!
Just denna del i att bära mask kan jag känna igen mig i... när jag mår som sämst så måste jag sminka mig för att dölja vem jag är. Vardagsmink som mascara ser jag som en liten mask =) jag vill ha ett par ögon för då får jag mer uppmärksamhet och jag får beundrande blickar bitvis. Men när jag måste gå fullt sminkad till jobbet där ingen egentligen bryr sig... då har jag på mig en mask... jag tror jag måste dölja mig för att vara omtyckt. Likadant med detta å pojken... skulle jag träffa honom inom en snar framtid igen så kan jag till 99 % garantera att jag tar på mig masken, tuff å hård. För jag vill inte tillåta mig själv att visa mig svag. Dock så vet jag att denna mask kommer kunna uppfattas som just arrogant å tuff å elak.. men det är mitt sätt att försvara mig. Det vet jag om men jag jobbar oxå med det. Ju mer jag lär mig om mig själv och ser mig ur ett bra positivt perspektiv istället för ett offer, desto mer kommer den hårdheten och arrogansen växa bort. Jag kommer att vara ett med mig själv igen och det kommer visa vem jag är. Sen hur andra kommer uppfatta mig då det struntar jag i och det är upp till dem att se vem jag är. När jag vågar säger emot U igen... =) då vet jag att jag kommit tillbaka =)
Nu ska jag dock sluta sitta här på altanen å svettas ihjäl i solen utan återgå till att läsa om de föregående kapitlen i boken. =)
Kom ihåg jag älskar er alla men för att jag ska kunna det så måste jag älska mig själv först. Bitvis gör jag det så när jag gör det fullt ut så kan jag tillåta att andra älskar mig. Det gör jag inte än för jag tror att de flesta har bakomliggande orsaker till det. Jag vill komma över den känslan, jag är på god väg men inte riktigt där än. Kommer ta ett bra tag. Jag kom inte hit på en eftermiddag så jag kommer inte tillbaka lika snabbt. Man byggde helt enkelt inte Rom på en dag.
Läs boken och ni som inte funnit glädjen. Välj den! Vi väljer våra känslor. Vi väljer hur vi ska påverkas av det som händer runt omkring oss.
Många soliga kramar från altanen på landet i Västerås.
// Wicki
// Wiv
// Wiveca
//Pumsebumsan
//Snöttegörjkan
Jag älskar dig =)